På landet läste jag en bok.
"En annan sorts kärlek", av en holländsk kille.
 Den handlar om en man, vars fru har bröstcancer,och man
 får följa deras liv under en tid. Boken är en självbiografi,
och jag måste säga att jag aldrig har läst en sorligare bok.
Jag grät och grät. Oavbrutet i två timmar. Bara på grund av en bok.
Men det var inte det jag ville säga, egentligen
(men försök ändå få tag på den och läs den!).
Utan det jag tänkte på är något som den sjuka frun i boken säger.

"Vi tror inte längre på otur. Otur existerar inte.
Slumpen existerar inte. Att tro på slumpen är en
förolämpning mot livet."

Och på senaste tiden tänker jag i precis samma tankebanor.
Allting händer av en mening. Det svåra, det lätta, det konstiga
det vanliga. Allt händer just dig, och just i den tidpunkten för
att det ska vara så. Det finns en baktanke. Du drabbas av
något svårt för att du lär dig något av det. Du blir starkare
som person. Du drabbas av något svårt för att du är stark
nog att klara av det.
Du är med om något fantastiskt för att du förtjänar det.
Du är människa, du är underbar. Du blir starkare och
lyckligare. Allt händer av en mening.
Och helt plötsligt fick livet en mening också.
För jag tror att det här attityden gör det enklare att leva.
Det är lättare att handskas med livets alla tillfällen, och lättare
att förstå. Om jag fick en livshotande sjukdom tänker jag hellre,
"det blir som det blir för att det är menat så, nu får jag göra det bästa av det",
än "nu är jag utvald av slumpen. Vilken otur. Aja, någon måste det ju hända."
Och på samma sätt tänker jag när jag frågar mig själv: Varför är jag just jag?
Jo, för att det är menat så. Jag lever här och nu, av en mening. Jag ska
göra något för världen, mitt liv ska göra skillnad.
Jag är jag. Och det har inte legat i slumpens händer.