Igår satt jag och tänkte på en grej. Komplimanger. För visst förföljer de oss, visst finns komplimangerna runt oss och visst får vi höra berömmande ord om oss dagligen. Det är väl ändå härligt?

Men vad jag uppmärksammar, är att det finns någon osynlig gräns. Kanske är det bara jag som uppfattar det här, men det är som om man inte får hylla en person "för mycket". Det är okej att säga "åh, Hannah du är så snygg" eller " Hannah du har världens finaste hår" eller " Hannah du är smart". Men jag får inte lika ofta höra "Hannah, du är så väldans fin person tycker jag", eller "Hannah du är så fantastisk", eller "Hannah du är en underbar människa". Fattar ni vinkeln? Det är som om vissa saker är okej att säga, men tyngre komplimanger är sällsynta. Varför är det så då? Min teori är att det kan kännas som ett nederlag för en själv om man hyser fantastiska ord om andra. Att det är okej att säga vissa saker men andra saker är svårare för en själv att få ur sig. Man tycker att man själv är sämre om man erkänner att din kompis är så "otroligt fantastisk". Men det här är en teori.

Men jag skulle önska att det är tvärtom, och att alla borde ge varandra fantastiska, djupa och underbara komplimanger. Om du kan säga till en vän att hon eller han är en "helt fantastisk människa" tror jag du är stark. Du är stark nog att förstå att även om du erkänner att andra är bra, kan du vara det själv också. Bara för att du säger till någon att den personen är fantastisk betyder inte det att du är sämre. Så ut i världen och ge varandra komplimanger. För jag tror inte någon i världen mår sämre av att höra ett "du är en så väldigt fin person". So, what are you waiting for? Ge varandra komplimanger!