Jag kan tycka sommarlov är jobbiga. Man förväntar sig så fin solbränna, massor av glass och att bara vara med sina vänner och ha det skönt. Det värsta är egentligen inte myggbetten och SLs försenade bussar, utan just tristessen och det osynliga.  Speciellt alla förväntningar.. för det är just det jag har innan ett sommarlov! man kanske tror att man ska hitta sin stora sommarkärlek eller vad vet jag. Så sitter man hemma och saknar hela sitt liv.


Den här veckan har varit så fram och tillbaka men oftast har kvällarna slutat bra. Igår när jag cyklade hem ifrån Hannah kände allt så himla bra. Trots att det kanske egentligen inte är det. Det spöregnade och mitt hår la sig i långa band över axlarna och jag visste, att imorgon åker jag. Allt kändes så bra, trots att jag bara velat gråta dagarna innan.. Nu åker jag!