Scenario: Du har kämpat, kämpat och kämpat lite till för att klara någonting,
                 uppnå någonting. Vi kan tillexempel ta skolbetygen.
                 Du kämpar för att komma in på ett gymnasium du vill gå på.
                 Du gör allt för att klara det. Du sätter ditt liv (typ)
                 och kämpar. Men det räcker inte. Du får inte göra det du vill.
                 Du klarade det inte, även fast du kämpade.
                 Det känns hopplöst att du kämpade, gjorde ditt
                 bästa fast det räckte inte. Hur kommer man över att ditt
                 bästa inte räckte, att du faktiskt inte var tillräckligt bra?

Samma sak gäller flera saker här i livet. Du kommer få motgångar, vissa saker klarar
du inte helt enkelt. Visst, då är det väl skönare att gå in halvt i något man gör för att
sedan säga: "- Jag gjorde ju inte mitt bästa, därför klarade jag det inte."
Men vill du gå in halvt i saker? Är det värt att göra halvbra saker, för att slippa
ta smällen om man misslyckas?
Jag tycker om ordspråket "friskt vågat, hälften vunnet". Om jag gör mitt absolut
bästa, så har jag bidragit med det. Då kan jag känna mig nöjd, för bättre än såhär
kan inte jag bli. Misslyckas jag totalt efter det, har jag vunnit hälften.
För jag vågade göra mitt bästa, och det är det enda jag kan göra.
Allt annat handlar ju om de andra, de runtomkring.

Jag misslyckas hellre när jag gjort mitt absolut bästa, och tar smällen, än
att göra något halvbra för att misslyckas och känna mig lite bättre till mods.
För du är du, du kan det du kan och om det inte räcker, räcker det helt enkelt inte.
Det behöver ju inte vara lika med att du är svag, gjorde en dålig insats eller
helt enkelt va för dålig. Det kan ju betyda en massa. Kom ihåg det nästa gång
ni misslyckas med någonting ni verkligen kämpat för!
Jag vågade och jag gjorde mitt bästa! Det är inte alla som skulle gjort!