Nu står min väska packad med det mesta man kan behöva inför en veckas musikläger. Jag heter Klara och går i parallellklass till Hannah i en musikskola i Stockholm, sista året. Trots det vill jag inte alls åka på det här musiklägret! Om jag får så ska jag berätta en hemlis. Jag är tvingad. Det låter så hemskt att säga så men det är faktiskt så. Det känns som om jag ofta upplever sånt. Att föräldrara ska styra och ställa över sånt jag inte alls tror på. Men om jag väntar några år så blir jag 18 och då kan jag göra som jag vill. Det är lite som en klump i magen att jämt veta att föräldrars ord väger tyngre än sitt eget och det begränsar en nått otroligt.

Jag och Hannah är mycket goda vänner och Hannah är kanske den enda som är lika kreativ och tankfull som mig. Vi ville göra något kreativt och betydelsefullt vilket jag hoppas att den här bloggen blir! Och jag tror att allt blir vad man gör det till. Som detta musikläger. Jag biter ihop, för man klarar ju av det. Det är klart jag klarar av det och sen kan jag göra en massa kul saker som jag själv bestämt mig för att göra.

Något jag tror höjer självkänslan är att erkänna sina styrkor och svagheter. Så det ska jag göra.. då kanske ni också får någon bild av vem jag är.

bra med mig
Har stor medkänsla
Bra på att göra tråkiga saker roliga
Bra på att känna vad jag själv vill

dåligt med mig
väldigt envis
lite datorberoende ibland
känslig

hoppas att alla där ute har det bra, och håll tummarna för att mitt musikläger blir lyckat!
BAMSEKRAMAR FRÅN KLARA-TUVA.